Jag
tänkte jättemycket på min andra morbror idag, han som är död. Vi är lika på nåt vis för vi har haft ungefär samma "misslyckade liv med massa penga strul o skit i hörnen. Han kunde också garva åt skiten.
När han låg på sjukhus ringde han rätt mycket till mig, det var i samma veva som det fanns sjukdom i min lilla familj. Vi kunde sitta o beklaga oss i timmar åt allt helvete. Sen slutade det alltid med att han drog nån halvrå sliskig vits som han knappt kunde få fram för han garva själv åt den, han var snäll.
En gång sa han att han varit över på andra sidan, att han sett ljuset, och jag blev galen o sa åt han att han skulle fan inte ta o dö nu. Då trösta han mej o sa att det var inget farligt inget alls. För han vet om min dödsångest.
Sedan så tog det bara ett par månader så dog han.
Jag hatar det här med död.
Jag har varit med om rätt många som gått bort o det har alltid varit lugnt o stilla men ändå, jag hatar det.
Jag vill inte att nån ska dö o jag är livrädd hela tiden att sofie eller mamma eller vem tusan det än är som står mej nära bara ska gå o dö. Jag förstår inte alls vad tusan det ska vara bra för. Speciellt inte när vissa av dom hela tiden ska komma tillbaka o "visa sig, "gå igen" som det heter. Tycker gott dom kunde hålla sig därborta när dom ändå hade så bråttom dit.'
Nog är döden märklig allt. För några månader sedan tröstade en av våra närmsta grannar mig och morsan då farsan låg på sjukhus och var väldigt illa däran efter två hjärtinfarkter. När farsan kom hem var grannen ute och glatt hälsade honom välkommen hem. Någon vecka senare fick grannen veta att han hade en rejäl hjärntumör och för ett litet tag sedan dog han.
Jag säger som Mats Wihlander: "De flesta liv tänds och släcks alltför fort", fast att de tänds för snabbt håller jag kanske inte med om.
Men jag tror inte att det är så stor mening att vara rädd för döden. Det är bättre att leva medan man kan för jag vet att jag inte vill se tillbaka på mitt liv på min dödsbädd och inse att jag inte levt mitt liv till fullo. Att man är orolig för döden behöver väl inte alltid hämma att man lever ett normalt liv, men ändå.
Sant det du säger, såklart ska man leva här o nu o inte tänka på det där svarta mörka, som man inte vet nåt om o som egentligen kanske är party mest hela tiden?
Jag är glad för massor av saker i mitt liv, men ibland poppar det upp tankar om just döden, då är det lite läskigt-